Precis som Afrika och Indien har Australien något som är aldeles speciellt för sitt land. Förutom Opera huset i Sydney och översvämningarna i Queensland så finns det något annat som är något av det första vi tänker på när landet nämns.

När vi tänker på Afrika, tänker vi på lejon och zebror. När vi tänker på Caanda är det älgen som är större än vår egen och härskar i landet.

Men nu är vi i Australien och då tänker vi på...


En vit flakbil med fyra passagerare och ett flertal verktygslådor är tungt lastad och tar sig sakta fram längs utkanten av öknen. Utan svängar eller korsningar känns vägen oändlig. Åker efter åker flyger förbi fönstret, vetekorn efter vetekorn svingar i takt med vindens ryttm. Efter 15 minuters bil åkning har konsentrationen försvunnit då skimmrande spindelväv och grusvägar smälter samman till en enda enhet.

Men något fångar mitt öga, där. Jag pekar sakta med pekfingret då jag inte helt är säker på vad det är jag ser i avståndet. Jag sträcker på ryggen, skymmrar med ögonen i ett desperat försök att bekräfta det jag tror jag ser. Det var ett enormt ögonblick.

KÄNGRUU!

KA BOMP....

Däcken skriker, jag sjunker sakta ner i ryggstödet i något som känns som en evighet. Fingret som pekade ut mot det fria har frusit till is, bilen står stilla. Aldrig någonsin hade jag sett detta magnifika djur i det vilda, men historien jag berättar för mina barnbarn om hur jag körde över min första kängru kommer inte vara vacker.

Men historian, ja den har en början. Varje år skrivs nyårslöften så pennorna glöder runt om på jorden.

I år var det enkelt. Jag ska göra precis vad jag vill när jag vill.

Innan planet landad i Sydney i Oktober hade jag en ide om att jag med mitt ett års visa skulle skapa mig en vardag i Australien. Det tog mig fyra månader att inse att det var något av det dummaste jag planerat. Jag skrev om drömmar i mitt senaste inlägg, men levde jag dem verkligen eller försökte jag inbilla mig själv att jag gjorde, var detta drömmen eller var lösningen något annat?

Jag vill inte ha en vardag, jag vill inte ha en framtid eller ett jobb som jag måste trivas med i månader. Allt jag någonsin vill ha utav en normal vardag finns i Skandinavien och det finns ingen som helst anledning till varför jag skulle känna denna trygghet i Australien.

Jag gav mig ut i världen av den simplaste anledningen någonsin.

Jag skulle se, göra och uppleva fad fan jag ville, när jag ville, men det hade jag förträngt någon stans mellan cyckelturen till stan och kaffepausen på jobb.

Jag vaknade nyårsagen knaprade i mig ett äpple för att försäkra mig om ett tryggt år och sa till mig själv. Nu händer det.

Innan nyår sökte jag jobb på alla möjliga hörn och kanter, men det hjälpte inte, var jag inte villigt att ta dem fanns det ingen anledning att söka dem. Jag hade det ju bra, jag hade ett jobb och en bostad och det var jag nöjd med.

Bulls***!

Varför skulle jag kasta bort tiden på något som jag inte ville för att det kändes tryggt? Nu hade jag bestämt mig. Oavsett om det innebar att jag skulle behöva kasta allt jag byggt upp under fyra månader i väggen så skulle jag se, göra och uppleva vad jag ville. Jag skulle ta chansen om det kom och det skulle inte ta lång tid.


Ett par dagar senare står jag i huset fyllt med spindlar flugor och övergivna ormskinn eftersom huset endast är bebott ett par veckor om året.

Kylen framför mig känndes som en övergiven mingruva i Oklahoma. Jag hade inget val, jag var hundra tals kilometer från närmaste pizzeria. Jag borde gråta över innehållet i kylskåpet men i stället kan jag bara tänka på vad jag skulle sagt om jag öppnat kylskåpet hemma.

Mamma!! Varför har du inte köpt mjölk?

Mamma, när jag kommer hem, lovar jag att jag ska äta bröd skalkarna och inte öppna smör paketet innan ALLT är tomt från det gamla. Mitt möte med kylskåpet i Junee, Syd Västra New South Wales är ett hemskt minne.

Jag skymmer något gjenom den smutsiga glasrutan i bottnen. Mitt hopp stiger, det var enfärgat, jag visste att detta kunde vara min räddning. Det kunde vara en sallad, det kunde vara en tomat. Oavsett vad det var kunde det inte bli värre än den gamla ost som redan fanns på hyllan. Jag öppnar lådan sakta och finner en brun lök. Jag ler, jag är lycklig. Löken var min räddning. Jag kunde nu bre mig en vit, rå rostemacka med en ostskiva och ett par skivor halv möglig lök. Lunchen var räddad.

Mitt äventyr ut i väst var med andra ord inte något paradis, Hur hamnade jag i öknen med ett tomt kylskåp?

Allt som hänt skulle visa sig vara ett bevis på min motivation för mitt nyårslöfte. 4 dagar efter nyår ringde telefonen, innan personen har hunnit presentera sig på andra sidan luren har jag sagt ja ill jobbet han kom att erbjuda, ovetande om kängruns öde.

Timmar senare sitter jag på tåget som skulle ta mig från Melbourne till Junee, en liten byhåla utanför en lite större byhåla vid namn Wagga Wagga i västra New South Wales. Jag lämnade stadens bilbrus och mobiltäckning vid soluppgången och möts runt middagstid av stekande sol och röd grus.

Äntligen, jag satt mig ner på knä, plockade upp en bit grus i handen och kännde mig som Russel Crowe i Gladiator. Den röda grusen sipprade genom mina fingrar och lämnade kvar en varm känsla, det var kännslan av att vara i "outback" Australia.

Visst, jag är född bonde påg, men hade jag tagit mig vatten över huvudet. Det var enkelt att ljuga på CVn men när jag klockan två på eftermiddagen samma dag satt foten på trappsteget till millioner kroners maskinen framför mig undrade jag vad fan jag hade gett mig in på. Det var en John Deere tröska, Modell 9880 för att vara mer exakt. Jag hade tagit ett jobb som bonde dräng i öknen. Jag skrattade för mig själv och tänkte, skit samma, njut av det så länge jag kan så får vi se vad som händer.

Jag hade kastat mig in i Australias skörd industri. Hemma på gården pratar vi loppmarknader tilsammans med Helsingborgs bästa pubar med vänner och bekanta, här diskuterar vi borrmaskiner och skryter om vem som har störst kniv. "That´s not a knife, this is a knife"

7 timmar efter att jag lämnat Melbourne satt jag i en maskin med hundratals knappar och kuggjul, med minst två varningslampor till varje. Med min erfarenhet, skulle jag kunna starta ett diskotek av blinkande och skrikande knappar i hytten.

Men det kan väl inte vara så svårt? Gör som alla andra som startar ett nytt jobb, fråga!

Efter min timmesintruduktion i tröskan hade jag cirka en million frågor, men jag visste att svaret på mina frågor skulle leda till ytterligare frågor så det fanns bara en sak att göra.
Kör rakt fram, undvik stenar och tippa kornet i tunan. Hur svårt kan det vara? Två timmar senare har jag grävt grund för något som skulle kunna bli en skyskrapa och fyllt silosen med mer sten änn korn.

Men det var väl inte hela världen. Det var min första dag och nattkörning är inte det enklaste, vi gör dessutom alla ett mistag. Var bara otur att det skulle hända på min första dag. Efter 4 timmars sömn stiger vi upp till ytterligare en strålande dag. Även denna dag bevisar jag att jag är fenomenal till att bygga sandslott i gruslådan.
Redan nu var jag orsaken till att en av de fyra tröskorna hade stått stilla i fyra timmar under morgon timmarna, två dagar i rad vilket i dessa trakter omvandlas till dollar tecken.

De följande dagarna gick bra, jag tog det lugnt och försiktigt och försökte visa framfötterna, men det är svårt. Tro mig, så oerhört svårt att sätta en fot in i samtalet när det enda som diskuteras är storlekar på huvud axlar, traktorer remmar som borde ha en längre kammare och vetekorn som har 13.4 procents fuktighet i stället för 11.6. Snälla, kan vi inte bara prata om den nya puben i Helsingborg i stället?

Vad gör jag, jag smakar på kornet väntar på att någon annant ska kommentera dess fuktighet och nickar sedan medstämmande. Ja, grabbarna grus, det här går inte. Sträck upp ett finger och känn på fuktigheten själv, det är bara timmar innan regnet kommer igen. Tacka gud för Tove på TV 4. Jag ska aldrig klaga på fel väderprognoser igen, så länge jag slipper spå vädret med min fingertopp.

Dagarna passerar och jag lär mig mer och mer för varje dag. John Deere med alla andra kompanioner och konkurenter har gjort det lätt att köra deras maskiner med hjälp av datorer och knappar. Men det är en helt annan historia att köra den rätt. Under de två veckorna jag nu har varit här har jag lärt mig bli ett med min tröska och jag kan bara bryta ner det på ett ända sätt.

Se din maskin som olika enheter i rad personer efter varandra som jobbar tilsammans och dig själv som en läkare för dem alla.

Först har du frisören som klipper håret, altså kapar av vete strån med hjälp av knivar.

Sedan har du Berit i matsalen som skickar allt från vänster och höger till dig i mitten. Alstå skärbordet.

Efter detta kommer kusin Fredrik som tuggar i sig allt han får serverat på tallriken, och spottar ut det som inte finns på julbodet. Alstå inmataren som sorterar bort sten.

Nu är det dags för slaktaren att göra sin del. Fredrik har sorterat bort svamp och onödiga grönsaker så allt som kommer i slaktarens hand blir mos. Alltså strå krossen.

Bagaren har väntat på sin tur och han är skicklig. Han ser till så att det inte finns ett enda korn som passerar hans bord och rister sakta ner dem på golvet. Vete stråna kastar han till grisarna. Alstå rotatorn som skiljer korn från halm.

Sedan kommer lillebror Måns som stjäler resterna på golvet och gömmer i sitt rum. Alstå kornmataren som fyller trösk silosen.

Nu har du gjort din del och det är dags för banken att inkassera. Han är stor stygg och skiter i vad du gör. Han kommer upp sidan av dig och väntar tills du överlämnat varenda litet korn till hans silos. Kvar sitter du med tom tank, men framför dig har du tusentals av hektar med mer korn. Och så vitt jag vet, finns det ingen botten på Fredriks eller Måns mage så prosessen är oändlig.

Om du lyckas göra alla nöjda i din process har du gjort ett bra jobb och tricket är enkelt. Lyssna till din maskin och lär känna den. För då vet du när den inte är nöjd och med lite tur hinner du stoppa innnan det är försent.

Under min tid på Thon Hotel i Oslo var jag stolt när jag lyckades nå 70 80 timmars arbetsveckor. När veckan då jag siktade på 100 och slig mitt rekord med 99 timmar var jag ganska nöjd trots att jag inte kom över hundra.

Thon Hotel kan slänga sig i väggen. Ok, det visste vi redan men när det kommer till arbetstimmar har jag kommit långt över mitt rekord. Vi spenderar soluppgångar och solnergångar på fälten, äter frukost, lunch och middag under närmaste träd med skugga samt pissar, skiter och snörvlar bakom närmate traktor däck.

När vi inte jobbar sover vi under något av de vakraste naturfenomen vår värld har att erbjuda oss. Du kan betala tusentals kronor för att se MachuPichu eller Mount Everest, men detta är gratis. Allt du behöver göra är att ta dig söder om ekvatorn. Ta dig så långt ifrån gatlyktor bliljus och fönsterlampor, till den mest öde plats du kan hitta utan den minsta lilla ljuskälla närvarande.

Vänta tills mörkret faller, ta dig ut på ett fält, lägg dig på rygg och bara njut av den oerhörda vackra stjärnhimmelen som sträcker sig från öst till väst, norr till syd. Wow, det är odiskutabelt. Dess otroliga sken går inte att beskriva, bara att uppleva och jag har privilegiet att jobba under detta fenomen.

Efter sol kommer regn och Queensland är beviset på detta. Victoria har nu också blivit översvämmat och vi skulle också få oss en smak av det blöta. Under nästan en vecka har vi nu stått stilla vilket resulterat i grillkvällar med Carlton öl som smakar skit. Dock vågar jag inte nämna till dessa pojkar att det faktiskt finns bättre öl av rädsla för vad de kan komma att säga.

BOY!, There´s nothing like a cold Carlton and a John Deere and my mom's soup off course. GOT IT!

Jag råkade nämna att jag tidigare bott i Richmond, Melbourne som enligt cowboys och bonnapågar ute på landet kan jämföras med Paris Hiltons lägenhet. Det är här det snoffsiga människorna bor och där ska man hålla sig ifrån. Jag lärde mig ganska snabbt och sedan dess har jag gjömt mina finaste kläder och tagit fram allt som har minsta tecken av bil logo eller traktor märke inprintat på sidorna. Klockor och armband är gömt längs ner i väskan och när vi under öppna elden diskuterar kuggdjul och trösk modeller nickar jag instämmande.

Kommer jag överleva bondelivet, är detta mina rötter? Kommer jag en dag kunna argumentera över varför en Valmet är bättre än John Deere eller kommer jag en dag bryta ut i skratt och ta första tåget till Richmond?

Jag har två veckor kvar innan jag åter är på resande fot. Den 26 Januari kommer möter jag Chris, Dave, John, Mose, Dayna, Emely, Will och Brendan för ett par sprudlande festival dagar i Sydney.

Vi gör en roadtrip tillbaka till Melbouren i början av Januari för att återgå till mitt jobb på The Royston Hotel och vardagen jag flydde från.

Väl tillbaka i Melbourne måste jag ställa mig frågan,

Carl, återigen tog du steget mot att se, göra och uppleva vad fan jag vill, men hur lång är trappan den här gången?