Aldrig någonsin slutar jag förundras över vad vår värld har att erbjuda. Varje dag som passerar är en ny erfarenhet. Under otaliga stunder har jag fått känslan att jag stått på toppen av världen och att det inte kan bli bättre. Jag stod på toppen av Machu Pichu, såg en oförglömlig stjärnhimel i Syd Afrika, Surfade Bocas Del Toros vågor, Dök på Bay Islands, stunderna är många och vart enda en av dem har en historia värt att minnas. Idag ifrågasätter jag mig om jag borde åka hem, är det lov att ha så mycket kul, finns det mer att uppleva? Jag sitter här och ser tillbaka på de otroliga minnen jag upplevt, trotts detta har jag endast börjat mitt äventyr runt vår planet.

I min högra hand har jag en penna, i min vänstra en bok. Bakom mig sitter Ruth, Emer, Kristina, Cathrine, Alva, Aelga, Kate, Danielle, Mary, Laura, De tio tjejerna från Irland som två veckor tidigare kidnappat mig i Nicaragua. Under mina bara fötter simmar delfiner, rockor i det klarblå vattnet över världens andra största barriärrev. Över mig, en klarblå himmel, en sol som giver mila 38 grader värme och en stekande sol bränna. Moln som då och då ger mig ett andetag i den sköna värmen. Till höger ser jag Maya ruinernas hemstad och dess berg som sträcker sig långt över himmelen som en grå siluett, avskilt från vattnet i mellan oss. Till min vänster, sträcker sig det Caribiska havet långt bortom horisonten. Det enda som skymmer dess väg är ett fåtal små Caribiska öar, inte större än klassrummet i skolan. Med sina palmer och kritvita stränder skiner de upp som guld i vattnet.
Ljudet av vinden som fångar seglet är det enda som smyger sig på och ger en harmonisk effekt.

Jag står långst ute på spetsen av vår segelbåt som ska ta mig, tilsammans med de tio tjejerna gjenom det Caribiska havet. Från Caye Caulker till Placencia, Belize över tre dagar. Framför mig har jag en värld med öppen hand, en obestämd tid som endast jag kan bestämma över. Det enda val jag har är att suga in intrycket och njuta av vartenda sekund som går förbi, och tro mig, det har jag inget emot.


Efter att ha lämnat Nicuragua kl 04.00 på natten tilsammans med tre okända Irska tjejer var jag osäker på vad jag egentligen höll på med. Efter en någorlunda trögstartad resa gjenom Central Amerika var mina nerver på alert och beslut tagna var med maximal ovisshet. Men Precis som jag nämnde tog jag resan mot jordens källare men hamnade i himmelen. Det finns inte ord till att beskriva hur mina senaste två veckor har varit och jag skulle inte kunna drömma om en bättre avslutning på en två månaders resa gjenom 9 länder. Venezuela, Colombia, Panama, Costa Rica, Nicaragua, Honduras, Guatemala, Belize och Mexico.

Bussen från Nicaragua skulle ta oss till Bay Island strax utanför kusten till Honduras. En ö grupp i det Caribiska havet med tre öar. Utila var vårt stopp efter två dagar av bussande från västra Nicaragua till Östra Honduras. Utila har en av världens bästa dyk platser och det är precis det du gör under din vistelse på den lilla ön. Mitt open water certifikat kammade jag hem i Colombia, passade på att dyka i Panama och nu va det dags för Advanced certifikat. 4 dagar av otroligt dykning i klarblått vatten. Ett 30 meters dyk samt ett nattdyk där sällan skådade djurarter visar sig. Varje gång du sätter dig på båten och vet att du nu är på väg mot en ny värld under ytan sprider sig adrenalin tilsammans med glädje genjom dina vener. Varje dyk har något nytt att visa. För första gången i mitt liv fick jag se en Tiger Rocka på 2 meter. Hade jag kunnat skrika under vattnet utan att drunkna hade det varit närmast till hand för att beskriva känslan.

Att se delfiner på vattenland runt om i världen är säkert en upplevelse men att simma jämte vilda delfiner i det Caribiska havet slår det mesta. Med endast din kropp som skiljer dig mot de sipprande solstrålarna från solen och ytan ovan samt det bottenlösa, ljusblåa havet är det en känsla av lycka som sprider sig när delfinerna simmar vilt runt om kring dig.


Dykningen och vatten aktiviteterna på Utila pratar för sig själva men jag hade ett större uppdrag. Jag hade blivit kidnappad av tre Irska tjejer efter ha blivit rånad i Nicuragua och jag skulle nu möta 7 andra. Trotts att jag bott i internat med 5 tjejer visste jag att detta inte skulle bli en lätt match. Att ta sig in i en grupp med 10 killar är en sak men tio tjejer är något helt annat. Dessutom är de alla ny utbildade läkare i Dublin, så att säga att ett skrapsår går över när jag gifter mig var det inte på tal om den här gången.

Änn i dag står jag under ett frågetecken och undrar hur jag lyckades. Alla de kommentarer och hängande hakor jag fått från hostel personal, backpackers eller killar som tror de är modeller, när jag checkat in mig själv samt 10 tjejer till ett rum.

How the hell did you manage that?
Skills my friend, skills.

Efter bara några dagar på den lilla ön hade jag slutit mig in i gruppen. Inte så konstigt det heller. Det finns inte en enda av de tio tjejerna som inte går att älska. Alla har de en underbar charm. Ruth med stenhårda kommentarer och engelska ord som inte ens finns i ordboken. Mary med sin skildrande Irska dialekt. Kate med ett oerhört sinne för humor. Cathrine med ett hjärta av guld och en talang för att bli älskad av alla. Danielle med kvinnliga former bättre än Angelina Jolie. Laura med ett konstant frågetecken över panngloben, men med glimten i ögat. Aelga som inte ser skillnad på höger och vänster fot eller som skulle kunna bli av med oss alla tio utan att ens veta om det. Alva som har otroligt svårt att släppa någon in i sin vänskapskrets, men om du lyckats ta dig in har du en vän för livet. Kristina som skulle kasta kameran i havet om skosnöret satt fel på fotot.
Och inte minst Emer McLoughlin.
Jag skulle vilja tro att jag var den enda, men Emer får vilken killes hjärta som helst att smälta.

Efter en dryg vecka på Bay Islands beslöt vi oss för att ta oss vidare till Livingston, Guatemala där vi spenderade natten. Morgonen därpå tog vi båt längs kusten till Playa Blanca som är vad det låter som, en kritvit strand, med det lilla extra. I en av buktarna var vattennivån endast några decimeter hög och lufttempraturen samt solen värmde upp den lilla stranden till ett bubbelbad.

Tidigare under resan hade jag tagit beslutet att jag skulle hoppa på en segelbåt jag hört om tidigare under min resa. En tur so skulle ta mig från norra Belize till södra under tre dagar. Nu hade jag ett nytt mål. Jag ville inte lämna tjejerna men hade en grym längtan efter att få segla på det Caribiska Havet. Under dagarna på Utila och nu Livingston gjorde jag allt i min makt för att sakta men säkert få alla 10 tjejer i gruppen till att tycka detta vore intressant. Efter ett par mejl hit och dig med Charlie, ägaren av Raggamuffin Tours i Belize fick jag klarbesked av henne att det var okej att jag chartade en båt när jag ville tilsamamns med mina 10 tjejer. =) När beskedet var i hand la jag ut det som att det skulle förändra deras liv och vips så var båten bokad.

Så, senare samma dag tog vi ytterligare en båt från Livingston som tog oss upp längs floden, in i hjärtat av Guatemala och djunglen. Efter en 3 timmars båttur gjenom lianer, hängande träd och rykande vulkaner nådde vi ett myggbebott hostel mitt i ingenstans. Inga vägar eller stigar. Kanoter var det enda som kunde ta dig dit. Ett idylliskt litet ställe. Kvällen blev långdragen, samtalsämnena många och myggbetten lika så. Dock en trevlig kväll med omgiven av nära vänner och sjungande insekter som för allt vad vi viste skulle kunna vara en tiger under bordet.

Natten spenderades här och redan nästa dag åkte vi vidare mot nästa destination. Tikal och Maya ruinerna. Maya folket skulle kunna förklaras på samma sätt som Inka folket i Peru. En stad långt inne i de obebodda, bland apor, panter och endless of singing birds.
Tempel sträcker sig högt över trätopparna, byggnader av sten som har en charm som slår det flesta av dagens skyskrapor. Lika så har alla tempel en historia samt folket som bodde där. Trotts detta har bara 25% av deras liv utforskats, resterande procent ligger fortfarande gjömt i djunglen. Kl.03.00 steg vi upp för att få med oss en av världens mest omtalade soluppgångar, dock inte i sitt bästa ess den här gånger. Vi vandrade nästan två timmar innan vi nådde toppen av templet där vi, eller de av oss som inte sov bevakade den stilla soluppgången.

Efter två dagar i den glömda staden och dess tillhörande svindyra hotell begav vi oss vidare mot Flores. En liten by på en ö i en av Guatemalas stora sjöar. Med färskvatten ljummet som Mr. Annerssons 11 Strongbow. Byn är liten men har en gammaldags inbjudande atmosvär med trevliga inboende. Hostellet lika så, med hängmattor och vegetarisk meny. Vi spenderade dagen med att simma mellan öarna och pressa på breannan. Kvällen förvandlades från en sprudlande utekväll på byn med dans lång inn på småtimmarna till nakenbad i sjön. Jag är inte bra på att spela lotto men jag vet att oddsen 10 tjejer mot en kille i nakenbad är ganska bra. =)

Återigen på springande fot lämnar vi Flores dagen efter med destination Caye Caulker, Belize. Efter att ha blivit dränkt i mitt eller andras svett under bussresan genom Belize nådde vi äntligen den lilla ön. Återigen en ö med ett syfte, dykning. Vi spenderade första dagen på stranden, återigen jobbandes på våra smäll bruna kroppar. Jens Lundgren, du hade varit avundsjuk nu. Dagarna då vi jagade brudar på stränderna i Skåne är över. Nu hade jag 5 på varje sida. =)

Gjenom min korta servitörskarriär har jag stött på många regimer, men det finns ingen som skulle kunna stå upp mot restaurangen vi åt på den här kvällen. Wish Willy hette skrot högen, för restaurang kan man inte kalla det. En rasta man hade ställt upp ett par trasiga bord på bakgården. Det såg ut som Martin Martinssons trädgård fast med människor som faktiskt kännde sig inbjudna.
Innan vi hunnit säga meny har han slängt fram en 20 liters dunk med rom, tydligvis skulle det vara party ikväll. När vi äntligen fått fram orden Meny möts vi av ett högljutt skratt. Meny? Har ingen. Efter några sekunders tystnad och många frågetecken i mellan oss frågar han vad tycker ni om?

Ehh, kyckling.. Då blir det kyckling, svin, biff, räkor och fisk med allt möjligt annat skit. Ge mig en kvart.
Okej?

Och så var maten beställt. Han tände grillen och slängde på det han hittade i kylen under det halvvägs fallande huset. Grannen blev ivägskickad till att inhandla egg och hunden slet sig från kopplet och hoppade över bordet. 5 stjärnor lätt för denna restaurang. Trotts att det låter lite annorlunda var det en extrem upplevelse. Det var helt enkelt som att sitta på skrotgården och bli serverad av en rasta man som nyligen hittat mat i källaren och bestämmt sig för att sälja den. Maten var dock gudomlig och ingen av oss kunde slutföra varken 20 liter rom eller buffén som sträckte sig längs hela bordet. Allt för ynka 40 spänn.


Jag står långst ute på spetsen av vår segelbåt som ska ta mig, tilsammans med de tio tjejerna gjenom det Caribiska havet. Från Caye Caulker till Placencia, Belize över tre dagar. Framför mig har jag en värld med öppen hand, en obestämd tid som endast jag kan bestämma över.

Det var dags. Tidigt på morgonen lämnade vi hostellet på Caye Caulker och begav oss mot hamnen. Här väntade Ragga King, som under de näst kommande tre dagarna skulla vara vår pärla. Tjejerna och mig själv steg ombord den röda gamla segelbåten och redan sekunderna efter att vi lämnat hamn hade vi alla hittat en plats där vi stilla kunde njuta av var enda sekund. Stereon fylldes snabbt med sprudlande favoriter från alla världens hörn. Seglet hissades och motorn stannade, nu var det endast oss och havet. Den närmsta timmen seglade vi längs öar med den obeskrivligt vackra utsikten vart du än vände ögat. Snorkling här skulle kunna sammanliknas med dykning och vi gjorde massor av det. Allt från Black Spotter Rays till Lejonfish som är en av välrdens dödligaste fiskar. Denna hittade jag tilsammans med Kapten Jerry när jag tilsamamns med han var under vattnet med sjut för att fånga kvällens middag. Det är lätt att bli lurad av dess vackra utseende men en ena tuch med lillfingret slutar med död. Lejonfisken var en akvariefisk som släpptes ut i havet efter en orkan i Florida. Nu gör de allt för att stoppa dess spridnig. Detta innebar att vi var tvungna att göra vårt för mijön. Sakta smög vi oss på den under vattnet och när venerna höll på att spricka av adrenalin knäppte vi lös spjutet och vips var han inte längre något hot.

Dagarna på Segelbåten är obeskrivliga. Jag kan inte mer än säga att det jag upplevet under 4 dagar på en segelbåt i det Caribiska havet är som att äta ett epple med gud i himmelen.

Vi sjöng, dansade, badade, snorklade, solade, grillade, fiskade, drack, åt och skrattade gott under dagarna. Allt under en klarblå himmel under dagen. På kvällarna pratade vi livsminnen under stjärnklar himmel och ett stilla havsbrus. Vi spelade trummor på sköldpaddeskal och dansade kring brinnande eld. Övade yoga längs kritvita stränder. Drack rom punsch på bryggan och gungade lätt av båten lite då och då. Tältade och pratade skit långt in på små timmarna.

Men allt gott kommer till ett slut. Sista kvällen i Placencia lämnade jag de tio underbara tjejerna som jag nu släppt in under mitt paraply. Tidigare skämtade vi om att jag inte kunde gråta, men den här gången var det svårt. Efter att ha återigen satt mig på segelbåten för färden över natten tillbaka till Caye Caulker var det svårt att se tjejerna vinka från bryggan. Sakta men säkert smög åter igen en ökända känslan av ensam het på igen.

Tre dagar efter Belize, efter 22 timmars buss resande, efter en taxitur med en 90 årig gubbe gjenom Mexico City. En man som behövde alla muskler i kroppen till att byta växel. En man som inte såg bilen bakom han, lastbilen bredvid han eller övergångsstället framför honnom. Dock en man som genom 90 år skulle kunna köra Mexicos gator trotts att han var blind. Nu sitter jag här, American Express Centourion Club med en GT i ena handen och glödande fingrar över tangentbordet. Jag är splittrad. Saknaden av de oförglömliga Irska tjejerna har trängt sig på och är oemotståndlig. Dock splittras det av längtan till nästa steg av min resa. I över ett år har jag planlagt min tur och USA som under hela vägen varit en favorit är nu bara sekunder från att hända. Två månader i USA tilsammans med Sebastian och Are från Oslo. New York, Miami, New Orleans, Texas, Kansas, Denver, Vegas, LA, San Diego, San Fran, Seattle. Kan äventyret matcha det som hänt. Är jag på väg mot ännu en success eller har jag sugit ut allt vad vår värld har att erbjuda?

Oavsett vad som väntar så kan jag bara beskriva allt som hänt och alla som komma skall med en mening.

It's life, sweet life itself