Bussresan ner till Cape Jervis dar farjan till Penneshaw pa Kangaroo Island gick fran tog runt 2 timmar, och det kandes som att man skulle do bade en och tva ganger. Att sitta i en stor buss och kora pa slingriga vagar med en 100m brant bergssluttning cirka en meter fran vagen man aker pa kan latt ge en hjartattacker. Med tanke pa hojden pa bussen sa sag man aldrig riktigt vagen, utan man sag bara stupet riktigt, riktigt nara och det faktumet att bussen korde i 100km/h hjalpte inte direkt heller. Men landskapet i South Australia ar helt otroligt. Det skiftar fran att vara alldeles gront och ha vinodlingar sa langt ogat kan se till att vara alldeles brunt och kalt och dott pa tva sekunder. Sen kan man val diskutera hur vackert ett alldeles kalt och dott landskap ar, men om man jamfor med hur allt ser ut hemma sa tycker man latt att sant ar ratt haftigt.

Batresan i sig var valdigt ohandelserik. En relativt liten bat, med saten overallt och ett litet cafe med alldeles for hoga priser i foren. Den tog 1,5 timme och jag satt mest och sag pa Tva och en Halv Man pa tvn. Val framme i Penneshaw checkade jag in pa vandrarhemmet, dar det visade sig att jag skulle dela ett 6-baddsrum med tva 60+ damer fran England. Inte riktigt vad man forvantar sig i ett dormrum pa ett vandrarhem, men de var trevliga. Jag gick och utforskade staden (som tog ca 10 minuter att ga runt!), hade en pub, en matbutik, en pizzeria och en restaurang... och det var allt. At glass och sag solen ga ner over Christmas Bay, sen blev jag uppaten av de drygaste myggorna i varlden sa jag gick och la mig ratt tidigt.

Dagen efter hade jag bokat en heldag med sightseeing runt on, sa en buss kom och hamtade upp mig vid 10 innan den akte ner till farjan for att hamta upp ett helt gang manniskor som bara akt over till on pa en dagstur. Busschaufforen var sadar lagom klamkack och skamtade om att jag skulle sitta pa satet precis bakom honom och att han skulle se till sa att nan trevlig pojke satt bredvid mig ... det slutade med att jag satt bredvid en 60-arig kvinna fran Canada! Nara skjuter ingen hare..? 98% av bussen var folk over 50, sa jag antar att det inte riktigt var chaufforens fel att han inte hittade nan pojk, haha. Och kanadensiskan var trevlig och gullig, sa vi hade roligt anda! Jag traffade en annan tjej som ocksa reste ensam fran Korea, sa vi holl ihop resten av dagen. Hon var trevlig, gav mig koreanska pengar som souvenir/present och sa att om jag nansin kom till Korea sa kunde jag bo hos henne! Vi borjade med att aka till Seal Bay, dar man kunde ga ner pa en lang strand och se 100-tals salar ligga och gotta sig i solen, medan deras ungar lekte och surfade runt i vattnet. Det var hur ballt som helst! Sen akte vi och sag pa en fagelshow, pa Admirals Arch (som ar pa bilden dar uppe) dar det fanns en annan typ av salar som ocksa lag och gottade sig och pa en massa andra haftiga klippformationer och sevardheter. Dagen avslutades med att vi akte ut pa jakt efter vilda kangrur, koalor och wallabies. Och vi hittade massor! Hur coolt som helst.

Nar jag kom tillbaka till vandrarhemmet hade mina tva 60-ariga rumskamrater bytts ut mot en tysk tjej i min alder. Eftersom ingen av oss hade nagot att gora pa kvallen bestamde vi oss for att ga ut pa pingvinjakt (utan att hitta nagon, for alla pingviner var ute till havs vid den tiden pa aret, tyvarr), sen gick vi till puben dar vi traffade tva killar fran Schweiz som ocksa bodde pa vandrarhemmet, sa det slutade med att vi holl ihop resten av kvallen och bara pratade aventyr och resvagar etc. Det ar det som ar sa roligt med att resa runt sahar, man vet aldrig vem som blir ens kompis for dagen eller vem man traffar pa!

Dagen efter tankte jag att jag skulle ga runt och utforska omradet jag bodde i lite mer, men det osregnade och stormade precis hela dagen, sa det langsta jag kom var till postkontoret och tillbaka. Jag fick spendera dagen med att skriva brev, lasa bocker och se pa tv istallet... Och farjan hem var inte varldens roligaste i stormigt vader kan jag saga. Att vara 56 mil fran Antarktis ma vara haftigt, men nar det stormar, da stormar det banne mig - och da vill man inte vara ute till havs! Hursomhelst sa klarade jag mig fint, bussresan tillbaka gick utan problem (forutom att vi var tvugna att stanna ett par ganger och fylla pa luft i ena dacket for att det tydligen var pyspunka pa det, heh. Matt kom och hamtade mig pa busstationen och vi akte hem till han och Laura, at glass och pratade resten av natten.